Artikeln publicerades 17 juni 2026

Porträtt av Ulf Jeppsson

"Det viktigaste är det nätverk och de kontakter som skapas, inte minst mellan akademin och VA-branschen"

Ulf Jeppsson har varit med i ledningsgruppen i VA-kluster Mälardalen sedan starten av klustret. Till vardags är han docent och universitetslektor vid Avdelningen för Industriell Elektroteknik och Automation på Lunds universitet. I en intervju berättar han om klustrets betydelse, möjligheter och utmaningar med reningsprocesser och vad han ser fram emot i år.

Vad är din uppgift i VA-kluster Mälardalen?

Jag är ledamot i ledningsgruppen alltsedan klustret startade 2010 och representerar där Lunds universitet. Jag är också huvudhandledare för två doktorandprojekt som löper som Högskoleprogramprojekt inom klustret inom forskningsområde C) Digitala tekniker för hållbara avloppssystem (Digitala tvillingar).

Vad jobbar du med på hemmaplan?

Med liknande saker som inom klustret och självklart också med undervisning, examensarbetare, med mera. Efter att under 25 år varit omväxlande avdelningschef, prefekt, biträdande prefekt (dvs. mycket administrativt arbete) har jag nu släppt den delen av mitt yrkesliv för att kunna lägga mer tid på forskningssidan. Jag har också avvecklat en del mångåriga engagemang inom International Water Association (IWA) där jag tidigare var både ordförande för specialistgruppen ”Modelling and Integrated Assessment (MIA)” samt ledamot av IWA Strategic Council.

Vilken nytta är det för din organisation att ni är med i klustret?

Det viktigaste är det nätverk och de kontakter som skapas, inte minst mellan akademin och VA-branschen. Genom det har ett antal forsknings- och utvecklingsprojekt kunnat finansieras och genomföras under årens lopp. Klustret är också en direkt informationskanal avseende vilka områden och problem som just nu är extra viktiga för VA-branschen. Denna information kan snabbt leda till beslut om samarbeten och tillämpad forskning som kan implementeras i verkliga system i närtid. För studenter och nya medarbetare skapar klustret en utmärkt och snabb inkörsport för examensarbeten, framtida anställningar och nya projekt.

Vilken är din favoritreningsprocess?

Jag har ingen favoritreningsprocess som sådan, även om aktivslam- och rötningsprocessen ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag började min egen forskning på just de processerna.

Mitt favoritsystem är i stället reningsprocesser där många olika variabler mäts (helst digitalt), där flexibilitet i processen har varit en del av designen och där data av god kvalitet samlas och lagras på sätt som gör den lättåtkomlig. Sådan data är central för att de saker som jag helst arbetar med (övervakning, styrning, modellering, med mera) ska kunna genomföras på bästa sätt i verkliga tillämpningar. Inte minst i dessa tider, då olika former av maskininlärning blir allt viktigare, samt tillgången till datacentral. Ofta blir numera även gammal data av stor vikt och kanske också data som man tidigare aldrig trodde man skulle ha någon nytta av. Men nu behövs den plötsligt.

Vilken process är svårast att styra?

De flesta processerna i reningsverk har sina olika utmaningar. Det finns tillfällen då vi skulle behöva veta saker som vi inte kan mäta på något rimligt sätt. Och ibland sätter den fysiska utformningen av processen starka begränsningar på vad vi kan göra, det vill säga att vi ofta saknar medel för att kunna påverka processen på ett effektivt sätt. Ibland arbetar vi med processer med väldiga skillnader i hastighet mellan olika delprocesser, vilket ofta försvårar effektiv styrning.

Sedan är ju avloppsreningsverk väldigt speciella jämfört med de flesta andra industriprocesser i den bemärkelsen att vi har nästan ingen kontroll på den inkommande råvaran – i vårt fall avloppsvattnet, utan det som kommer in till verket måste hanteras och det måste ske 24/7.

Vad ser du fram emot i år?

I år har jag några spännande konferenser att se fram emot: WRRmod2026 i Barcelona och World Water Congress i Glasgow. Jag sitter dessutom i några betygskommittéer för disputationer. Det är alltid glädjande att närvara och försöka bidra när en forskarstudent tar det sista steget mot sin doktorsexamen.