"Att knyta klustrets verksamhet till undervisning och forskning är betydelsefullt för KTH"

VA-kluster Mälardalens ledningsgrupp består av både engagerade personer både från industrin och akademin. Nu har turen kommit att presentera KTH-docenten Agnieszka Renman, som representerar den senare gruppen.

Vad jobbar du med på hemmaplan?

– Som docent i miljöteknik arbetar jag främst med forskning men undervisar också i bl.a. VA-teknik.

Vad är din uppgift i VA-kluster Mälardalen?

– Jag är representant för KTH i klustrets ledningsgrupp. Min roll är att bevaka trender och utveckling inom VA-forskning i allmänhet och i synnerhet inom mina egna forskningsområden filterteknik, fosfor- och kväveåtervinning samt dagvattenrening - särskilt i kombination med utsläpp från bräddavlopp.

Hur påverkar det ditt arbete på hemmaplan?

– Utbytet av idéer och kunskap mellan mig som forskare och lärare och yrkesverksamma vid reningsverken är av största betydelse för att driva arbetet med att göra reningsprocesser och resursåtervinning ännu mer effektiva. Jag väcker intresse för VA-studier hos studenter och försöker få fler inslag och kurser i utbildningsprogram.

Vilken nytta är det för din organisation att ni är med i klustret?

– Att kunna knyta klustrets verksamhet till undervisning och forskning är betydelsefullt för KTH. Utbildningen av högskoleingenjörer och civilingenjörer måste få fler kurser inom VA-området så att fler processtekniskt kunniga utexamineras och svarar mot den ökade efterfrågan av anställningsbara personer.

Vilket reningskrav är svårast att nå?

– Utsläppen av svårnedbrytbara substanser lösta i vatten är knepigast att få bort. Det kräver dock avancerad och dyrbar teknik. Fokus måste därför vara på uppströmsmetoder, dvs. att filtrera substanserna redan vid källan. Vid anläggningar som den i Eskilstuna skulle man kunna samla upp substanserna med naturbaserade metoder och sedimentering i dammar. Sedimenten måste då muddras upp i tidsintervall av 10-20 år och upparbetas så att föroreningar och resursen fosfor inte läggs på hög någon annanstans.

Vilken är din favoritreningsprocess?

– Slutstegen i reningen fascinerar mig mest - och hur vi ska knäcka de återstående föroreningarna som vi inte vill ha ut i recipienterna, såsom PFAS, vissa metaller och restfosfor. Mina studier av slammet i våtmarksdammarna vid Eskilstunas Ekeby reningsverk pekar på en kostnadseffektiv metod att fånga upp dessa. De stora sandfiltren vid Henriksdals reningsverk är ett annat fascinerande slutpoleringssteg som skulle kunna utvecklas.

Hur ser ditt drömreningsverk ut?

– Mitt drömreningsverk är dimensionerat och ska bygga på principer för medelstora städer, mindre samhällen och enskilda avlopp där processerna kan styras med minimal tillförsel av kemikalier och elektrisk energi. Ett reningsverk där känsligheten för störningar är små samt där kretslopp av organiskt material, slit, näringsämnen, metaller och vatten är realistiskt. Jag tror mycket på den föreslagna tekniken med simultan biomineralisering av ammoniumkväve och ortofosfat där alternativa kalciumkällor kan användas för att bilda granulat direkt i processen.